Kristian Lundbergs berättelse Yarden är en obehaglig påminnelse om vårt ofärdiga samhälle.

Med ojämna mellanrum dyker attentatet i Norge upp. Mördarens ansikte, hans tankegods, den kontext, alltså det politiska sammanhang som skapade hans hat, allt detta vevas i huvudet hos de flesta av oss dessa dagar.

Boken Yarden har ingenting med Norge eller politiska attentat att göra men den reser ändå frågor kring det samhälle vi har byggt och bygger vidare på. Hur solidariteten, kampen för att jämlikhet, allas lika värde är på väg bort och ersätts av dess motsatser.

Kristian Lundberg, poet och författare som aldrig lyckats försörja sig på skrivandet, har haft många jobb. Som anställd vid ett bemanningsföretag arbetade han i ett år i Malmös hamn som lossare och lastare av bilar. Så här skriver han:

”Klasskamp. Får man inte lätt ett löjes skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp? Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner…”

Det är ingen upplyftande skildring av nutiden som Kristian Lundberg beskriver. Den pekar inte ut några lösningar eller vägar ut ur mörkret. Boken är ändå ingen dystopi. Varför, jo därför att den som läser grips den nakna bild av levnadsförhållandena för de människor som sitter fast i bemanningsföretagets regelsystem. Och man blir arg och vill ropa högt: Så här vill vi inte ha det. Ett sånt här samhällssystem vill vi rösta bort.