Allt har en förklaring och denna är att jag, med benäget bistånd av sjukvården, inklusive avhållsamhet från upphetsande publicering, ägnat mig åt att bekämpa mannens vanligaste cancerform – prostatadito. (PC!)

”Så kan det gå”, som Kurt Vonnegut skrev, men eftersom min kloke och därmed misstänksamme läkare skickade mig vidare till rätt ställe så kom den elake att få behandling i sin linda.

Mötesplatsen för oss är Hotell Björken vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå.

Man infinner sig för drygt åtta veckors behandling i cancersjukdomarnas högst demokratiska tombola, med en nitlott placerad i underlivet. Här finns alla sorters människor ur alla samhällsklasser. Det finns ingen möjlighet att friköpa sig, detta ska man ta sig igenom på det lättare eller svåraste sättet och i samvaron blir påminnelsen om ändligheten i vår tillvaro konkret. Efter ett par veckor börjar man känna igen de flesta och så blir man med ens, en veteran, när nya ständigt kommer in. Sökande, trevande. Hur gör man här? Hur ska det fungera? Hur ska det gå för mig?

Detta är inget vanligt hotell. Mer ett väntrum för cancerpatienter och deras högst personliga tankar. En kvarts ”arbete” varje dag och därutöver ska dagen och natten fördrivas eller utnyttjas.

Samlade i samma matsal finns en majoritet av män och kvinnor med åtminstone en gemensam nämnare och med en markerad livsvilja eller en mer eller mindre uttalad dödsskräck. Karaktärerna framkallas. Ofta till patientens egen förvåning. Förtröstan, oro, återhållen panik bildar grunden i samtalen om vardagliga ting vid frukost, lunch, eftermiddagsfika och middag. Och så – om man vill – sammanfattande och tidsihjälslående kvällsdiskussioner kring varierat intag av drycker.

Då och då dyker det upp bekanta. Jaså är du också här?! Å, fan!

I början korta samtal. Så allt mer konkreta. Vart man går. Hur man gör. Hur upptäcktes det? Hur känns det för dig? Vad hade du för värden? Jaså, du nobbade operation också? Vad sa doktorn till dig?

Vid samma bord sitter man med olika diagnoser. Några är snart O.K. Andra VET att framtiden blir ett ovisst helvete.

Om man har dålig sjukdomsfantasi och inte är begiven på katastrofteori, blir tillvaron betydligt uthärdligare. Jag har en kamrat som säger ”Sjukdomar har egentligen aldrig intresserat mig”. Det stämmer väl. Han är aldrig sjuk.

Galghumorn är också en stor hjälp för de som tål den beska, men välgörande brygden. Att få skratta olyckan rakt i ansiktet, att utmana en stark (- är den rentav övermäktig??) motståndare och på så sätt markera att en till synes liten människa inte kommer att ge sig utan kamp.

Att bo på Hotell Björken handlar mycket om hur tankarna kan samlas på den hoppfulla planhalvan – och där alla siktar på adressbyte till Bättringsvägen.

Återkommer i ärendet.